Att möta sanningen om fetma (del 3): Fetma är ett fysiologiskt problem

Enligt termodynamikens lagar, om vi får i oss fler kalorier än vi förbränner, kommer vi att gå upp i vikt, det beror på att vi får i oss fler kalorier än vi förbränner. Om varför det är så, varför får vi i oss fler kalorier än vi förbränner? Varför äter vi för mycket? Varför blir vi tjockare? Termodynamikens lagar säger ingenting.

(Situationsbild/tillhandahållen)

Tanken att förbränning av fler kalorier än du förbrukar (dvs. äta mindre och träna mer) kan korrigera viktproblem är ett antagande som bygger på termodynamikens lagar. Detta antagande säger att mängden kalorier som våra kroppar förbränner och tar in har lite med varandra att göra, vilket är felaktigt. Om att minska kaloriintaget inte hjälper oss att gå ner i vikt, och ökad kaloriförbrukning inte hindrar oss från att gå upp i vikt, kanske vi borde tänka om hela situationen och ta reda på vad som fungerar. Vi ska inte tänka på fetma ur fysikens perspektiv, utan ur fysiologins perspektiv.

För att fördjupa oss i fetma måste vi först förstå fettvävnaden i kroppen. I början av 1970-talet, George, en forskare vid University of Massachusetts. För att studera sambandet mellan könshormoner, vikt och aptit tog George Wade bort äggstockarna på en grupp möss och observerade sedan förändringar i deras vikt och beteende. Som ett resultat började dessa möss äta mycket och blev snart feta möss.

Om du inte förstår det på djupet kan du tro att om äggstockarna på möss tas bort kommer de att bli giriga och feta. Ward genomförde ett andra experiment, den här gången tog han bort mössens äggstockar och utsatte dem för strikt postoperativ kostkontroll. Mössen blev feta lika snabbt, men nu rörde de sig knappt, bara när de skulle äta. Om man bara tittar på det andra experimentet kan man tro att om man tar bort mössens äggstockar skulle de bli lata och inaktiva.

(Situationsbild/tillhandahållen)

Faktum är att slutsatsen av det första experimentet var att ta bort musens äggstockar skulle stimulera dess fettvävnad att absorbera fler kalorier från blodcirkulationen och producera mer fett. (Möss blir inte feta för att de äter för mycket; de äter för mycket för att de lagrar fett.) Slutsatsen av det andra experimentet var att om dessa möss inte fick äta så mycket som de ville, skulle de minska sin kaloriförbrukning. Dessa studier visar att frosseri och lättja, som verkar vara orsakerna till fetma, faktiskt är dess resultat.

1908 tyske läkaren Gustav. Von Bergman påpekade: "Människroppen kan alltid hitta de kalorier den behöver för att växa, och om kroppen vill gå upp i vikt, även om den vill gå upp tio gånger så mycket, kommer kroppen att spara de kalorier den behöver från det årliga intaget och konsumtionsprocessen."

Julius, professor vid universitetet i Wien. Bauer skrev också 1929: "Även under tillstånd av undernäring kommer den onormala lipofila vävnaden att monopolisera maten och behålla sitt lager oberoende av kraven på de allmänna kroppsfunktionerna. Det är som anarki, fettvävnaden följer sin egen kurs och samarbetar inte med den allmänna förvaltningen av kroppen."

Fettvävnad är så ansträngande. Detta kan förklara de överviktiga mammorna och förkrympta barnen i slummen. Dessa mödrar och barn är faktiskt i ett halvsvälttillstånd. De magra barnens tillväxt hämmas, medan mammorna kontrolleras av fettvävnaden i deras kroppar och ofrivilligt lagrar fett.

※För mer information, se "Diabetes Life Guide"